Rory Gallagher lät gitarren tjuta lite bäst fan den ville

Rory Gallagher. Som alla andra bra gitarrister gjorde han rejäla miner.

Rory Gallagher är gitarristen för dig som gillar när den kompromisslösa bluesen möter rock med en touch av country. Eller ja, Rory Gallagher är en artist för alla egentligen. Gallagher lyckades kombinera frenetisk intensitet med teknik, känsla och tajming.

Bäst är liveplattorna, inte helt oväntat. Han behärskade hela spekrat. Täta boogies. Långsamma slidenummer och vass bluesshuffles som går direkt mot strupen. Och finstämda bluesballader. Och utflykter mot det betydligt mer laborerande. Lyssna, till exempel, på jazziga There’s a light.

I Rory Gallaghers gitarrspel kan man rimligen dra slutsatsen att gitarrister som Stevie Ray Vaughan och Eddie Van Halen har hittat influenser. Jag tänker framförallt på Gallaghers enorma ”bett” och attack i gitarrspelet. Hans fantastiska diskantrika ton kom att bli hans signum och ett skolexempel på hur man bäst nyttjar en gitarr med single coil-mickar. Istället för att försöka undvika rundgång och skrikiga övertoner gjorde han det rakt motsatta. Hans pinch harmonics och ettriga bends särskiljde honom från mängden.

Bäst är inte helt oväntat liveplattorna. Jag har såklart gjort en liten lista.

Rod Stewart – bra mycket mer än Maggie May

Länge förknippade jag Rod Stewart med hans solokarriär. I creddigaste fall med hits som Maggie May. I sämsta fall med guilty pleasures som Downtown train. I pity the fool that is me! Det var bara för några år sedan jag insåg den fulla magnituden av hans karriär.

Jag säger bara Beck-Ola. Jag säger bara Truth. Två fantastiska album med Jeff Beck som ger dig gott om blues och även grunden, törs jag säga, till det som blev heavy metal, eller i alla fall hårdrock. Och Rod Stewart sjöng som en gud. Redan då!

Och han håller stilen.

Nytt jobb, ny platta med Van Halen – bra liv

Det var inte riktigt igår jag bloggade. Ursäkt? Ingen direkt. Har helt enkelt inte haft någon större lust. Vill folk läsa om blues?, tänkte jag. Kom sedan fram till att jag skiter i det. I’m gonna play this thing until the day the day I die, som BB King sjung om sin gitarr en gång. Oklar analogi.

I övrigt har det hänt roliga grejer. Jag har fått ett nytt mycket spännande jobb i Vellinge, som kommunikatör med inriktning på sociala medier. Läs mer om hur det gick till här. 

I övrigt. Jag tränar en del löpning och styrka (syns icke), och håller långsamt på att hitta tillbaka till gitarren. Långsamt. Försöker nu lära mig Eruption. Slutar väl med att jag lära mig en tiondel i vanlig ordning.

Snart är det jul. Och då ska jag väl ändå köpa en julklapp till mig själv va? Va? Det ska jag väl, va? Men vilken? Rösta om du vill. 

Har för övrigt återinsnöat lite på Van Halen, som tydligen ska släppa ny platta. VERY EXCITE, för att citera Borat.

Med Jeff Healey fanns inget ”trots att”

I år är det tre år sedan Jeff Healey, gudabenådad blues- och rockgitarrist, gick bort. Som så många andra alldeles, alldeles för tidigt. Jeff Healey, som blev blind redan som ettåring, hade en en säregen spelstil med sin Fender Stratocaster liggandes i knäet på ett sätt som de flesta skulle anse göra gitarren ospelbar. Men inte för Jeff Healey, som visade att hans handikapp aldrig var något handikapp när det gällde musiken.

Det fanns inget ”trots att”, ”mot alla odds” eller ”fastän”. Det fanns bara en riktig hantverkare som inte endast behärskade många stilar inom blues, utan även hot jazz.

Han dog den 2 mars 2008 i cancer.

Crossroads bygger helt på klassisk duell

Ry Coooder - med uppenbar känsla för stil.

Visst är det en kalkon. Som en musikalisk Karate Kid. Men ändå. Filmen Crossroads (ej att förväxla med Britney Spears film från 2002), är sevärd, om än bara för den klassiska duelscenen mellan Eugene Martone (Ralph Macchio) och flyhänte racergitarristen Steve Vai.
Eugene har begett sig ut på en luffarresa i Södern med den äldre herren Willie Brown, som säger sig känna till ett outgivet spår med Robert Johnson. Som de alltså nu ska leta efter. Ni fattar vilken bra film det är.

Gitarrvärlden är innovationsfientlig

Säkert bra gitarr. Men ful.

New York Times summerar smakfullt årets idéer på sin hemsida. Roliga filmer, snygg design! Speciellt gillar jag gitarren som aldrig stämmer ur sig, även om det, som sagt, länge funnits alternativ som dock ansetts vara töntiga och ”sterila”. Jag tror Johnny Winter faktiskt spelar på en sån där gammal 80-talsgitarr numera. Säkert praktiskt, men väldigt fult.
Faktum är att många gitarrer faktiskt är riktigt, riktigt dåliga i det avseendet. Som min Telecaster Thinline. Stallet är riktigt omodernt och gör det omöjligt att intonera gitarren. Ändå har gitarren knappt tio år på nacken, och ändå gav jag över 10 000 kronor i nypris, fast jag visste att gitarren i princip är skit. Mem den är ”charmig”.