Eddie ”Guitar Slim” Jones blev berömd genom ett lick

Eddie "Guitar Slim" Jones. Trist att han dog så tidigt.

Jag ska erkänna att jag fick uppslaget till detta inlägg genom att googla ”this day in music”. Fantasilöst och billigt much? Kanske det, men tur var väl det, för jag upptäckte att det idag är 85 år sedan Eddie ”Guitar Slim” Jones föddes i Greenwood, Mississippi, USA.

Det är märkligt att jag inte bloggat om denna mycket viktiga gitarrist och sångare tidigare. Han dog redan 1959, endast 32 år gammal, men hade vid det laget redan gjort ett avtryck på blueshistorien som aldrig kommer att blekna. Allt genom ett enkelt riff. Ibland är det allt som krävs. Även om han hann med bra mycket mer än så. Till exempel influerade han en ung Stevie Ray Vaughan, som redan 1979 gjorde en vild liveversion av Slims Guitar Slim, dock döpt till Guitar Hurricane. Men det är ju i grunden samma låt, om än uppbiffad. 

Lurrie Bell förvaltar sin fars råa bluesarv

Lurrie Bell - för farsans arv vidare.

Vill bara snabbt dela med mig av denna bluesherre. Lurrie Bell. Svettig, rå Chicagoblues som vet vad den vill. Lite i samma anda som till exempel Magic Slim and the Teardrops håller han liv i bluesarvet. Ett arv som knappast blir lättare att bära då Lurrie Bells far var ingen mindre än den inte helt okända munspelaren Carey Bell som gick bort 2007.

I Lurrie Bells gitarrspel hör jag ekon från de allra största. Inte minst Albert Collins. Men även BB King, Albert King och Buddy Guy. Kanske är han inte revolutionerande i sitt gitarrspel, men sammantaget sett är detta en mycket genuin artist jag tänker lyssna in mig mer på.

Att Lurrie Bell inte nått större framgång än vad han har,  kan troligen tillskrivas att han tydligen brottats med diverse missbruksproblem.

Mer med Junior Wells – bluesens snuskigaste

Junior Wells.

Ända sedan jag häromdagen upptäckte denna platta, har jag återupptäckt Junior Wells, denna Chicagobluesens munspelsmaestro, som har spelat med både Muddy Waters och Rolling Stones. Bäst är naturligtvis hans fantastiska inspelningar med Buddy Guy, en kombination som på pappret kanske borde vara något vansklig. Två stora egon, två personligheter med krav på utrymme, på samma scen? Går det?
Det funkade i alla fall mer än väl. Lite upplever jag att Buddy Guy visade prov på klass, genom att möjligen ta ett litet steg tillbaka och demonstrera vilken fantastisk kompgitarrist han är, genom att ibland mer satsa på små fills, snarare än de blixtrande kulsprutesolon han annars gjort sig känd för.

Jaha, vad är detta för platta då?

Buddy Guy. Foto: Alexandre Cardoso

Buddy Guy och Junior Wells är ett gammalt radarpar som har spelat in många plattor tillsammans. Jag trodde såklart inte att jag hört dem alla. Men kanske de bästa. Jag hade fel. Idag stötte jag på detta fantastiska album på Spottan. Blues jam live audio Junior Wells with Buddy Guy & Roy Hytower & Pistol Pete. En otroligt inspirerande titel, not.
Jag vet ärligt talat mycket lite om dessa två andra herrar, Roy Hytower & Pistol Pete. Världens fulaste omslag, om det än kan kallas det, men vilken inspelning! En pärla med mycket nerv och närvaro. Men när är detta inspelat? Beats me! Bästa spåret: Mannish Boy.

Gör jag bort mig nu?

Finns denna konsert med Buddy Guy i sin helhet?

Vissa youteklipp är bättre än andra. Även om Buddy Guy egentligen, obegripligt nog, fick sitt riktigt stora genombrott (eller comeback) först 1991, så var det ändå i slutet av 1960- och början av 70-talet som Buddy Guy var som absolut hetast. Kolla in dessa klipp, om du inte gjort det innan. Vad som flöt i ådrorna, förutom blod, just vid detta tillfälle låter jag vara osagt. Men såvitt jag förstår är dessa klipp från The Festival Express 1970 då Buddy Guy turnerade med bland annat Janis Joplin och The Grateful dead, i Kanada, med tåg. För övrigt hör vi Phil Guy, Buddy Guys brorsa på kompgitarr. Han dog av prostatacancer 2008.

Jag hittar endast dessa två klipp på youtube! Finns det fler? Här hittar jag en dokumentärfilm om det hela. När jag läser vidare på Wikipedia inser jag att endast dessa två klipp finns med, om jag uppfattar det hela rätt. Nog borde väl konserten filmats i sin helhet? Man kan ju hoppas. Verkar vara en djävulskt bra spelning. Speciellt med tanke på att orden blues och dvd inte direkt matchar varandra. Jag tycker oftast det är lite frustrerande att se livemusik på tv. Och lite tråkigt. Ingen känsla.

Annars är the Grateful Dead ett ganska roligt band, som jag precis börjat kolla upp. Ska erkänna att jag haft lite fördomar. Väl pundigt, flummigt, hippiejävlar och så vidare.
Men ibland är det jävligt fokuserad och driven musik. Och att Jerry Garcia var en jäkel på det han gjorde, det vet vi!