Jazzduelen med Rune Gustafsson och Rolf Jardemark från 1994.

En del fnissar lite von oben åt den typ av beteende. Att köa från tidig morgon för att se eller träffa sin idol, men jag har gjort samma sak tre gånger. I Köpenhamn, i Göteborg och i Berlin. Det gällde såklart Morrissey.

Jag kan förstå att Håkan framkallar den typen av hysteri, hängivenhet och kärlek. Han är passionerad, till synes självutlämnande och bär hjärtat utanpå. Men ändå borgerligt trygg och snäll med sunda värderingar. Han är som vi.

Själv satt jag senare tvärsöver och drack en öl och åt en burgare på Mando, kvarterskrogen. Våren kom på allvar igår till Malmö.

Jag tänker inte ens länka till den pinsamma recensionen i Expressen där hans senaste platta sågades. Men två anledningar till att det är en illa utförd recension:

1. Skribenten drar löjets skimmer över sig själv då han inte kan dölja sin frustration och besvikelse över att Hellström vägrar växa upp och skriva texter om topplån, Webbergrillar och hur man lättast rengör ett obehandlat betonggolv från alger.
Tillåt mig tipsa om Tomas Ledins samlade katalog.

2. Han utgår endast från sina eget känsloliv och berättar överhuvudtaget inget om den musik han får betalt för att recensera. Av texten lär jag mig att skribenten måhända är två steg från parterapi, men inte mycket mer.

Min egen inställning till Håkan har alltid varit: solklart positiv men inte speciellt engagerad. Men den senaste plattan gillar jag.

I synnerhet titelspåret och Du kan gå din egen väg. En tungt soulspår med riktiga körer, en liten nick, såklart, till Fleetwood Mac, och något som kan liknas vid ett groove, något vi inte varit bortskämda med tidigare.

Bandet är bättre än någonsin och den hysteriska blåsorkestern är sedan länge borta. Nu ersatta med stråkar och en saxofon vid ett tillfälle.

Kanske har temat för Håkans texter inte direkt utvecklats, men musiken har gjort en betydligt längre resa. Till det bättre.

Hur man rengör ett obehandlat betonggolv? Ja, det är en svår fråga vi brottas med i detta hem. Medelklassens osjungna hjältar och så vidare.

Nedan: viktig bild på mig när jag satt och tittade på folk.

Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson

Cyndi Lauper och blues, dessa ingredienser kan väl näppeligen gifta sig, tänkte jag.

Men jodå! Hon samlar rätt folk – Charlie Musselwhite, Johnny Lang och andra – på Memphis blues och levererar faktiskt trovärdiga tolkningar av gamla standards. Kanske även på grund av att hon inte försöker vara en större sångerska än hon är. Bara detta är en bedrift.

Missa inte heller den stökiga liveversionen av klassikern Girls just wanna have fun. Denna även i orginalversionen fantastiska låt är faktiskt en soul/r n’ b-låt. Men det tänker man nog inte på på grund av produktionen som onekligen har kommit att symbolisera 80-talet.

Trevlig helg!

Men är det så värst bra? Och varför skriver Brett Anderson vers på barnspråk? Det funkade på de tre första plattorna.

Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.

1. Yes – 90125

Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!

2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.

3. Morrissey – Kill Uncle

Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.

4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.

5. Van Halen – III

Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!

6. Bob Dylan – Saved

Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.

Låt gå för detta. Men jag vill ändå slå ett slag för Carli Tornehave. Denna dansk-svenska gigant som förvisso har ställt upp i Melodifestivalen flera gånger men som ändå är sorgligt förbisedd.

Lyssna på Hård stad. Slick blues!

All heder åt Ison & Fille som gjort en värdig cover.

Originalet heter Rough Road och skrevs såvitt jag vet av Lee Hazlewood. Hittar dock inte den på Spotify. Har han ens spelat in den?

Och hela Petters album är förstås riktigt bra. Rootsy!

Annars då?

Lyssnat – en smula – på Johnny Marrs nya The Messenger. Helt klart bra, men någon saknas. Gissa vem, etc etc! Kanske ett bevis på att ett band alltid behöver en stark och personlig sångare vilket Johnny Marr inte är. Men visst finns det guldkorn.

Äntligen har Spotify laddat upp den fantastiska liveplattan Together for the first time med BB King och Bobby ”Blue” Bland från 1974. Bara att lyssna och njuta av två killar som spontant och otvunget gör saker tillsammans!

Missa för allt smör i Småland inte heller Live att Filmore East från 1971. Epic stuff!

Min personliga favorit är Yohio  - no contest. Redan från början tyckte jag han var cool och snygg. Och när en polare på Twitter upplyste mig om att han kan lira något så djävulskt, ja då var givetvis helt såld.

Någon nämnde att han fått ta en del skit för den han är, eller hur han ser ut snarare. Självklart ett helt vidrigt beteende.

Men han kan skita i det. Killen är väl typ född år efter fotbolls-vm 1994? Han kommer äta oss alla till frukost inom en mycket snar framtid. Japan har han väl redan lagt under sig?

En redig käftsmäll mot machoidealet, kanske.

Men, märk väl, ett ideal som du knappast någonsin har kunnat hitta inom hårdrocken, som under lång tid haft en minst sagt accepterande inställning till det något överskridande uttrycket. De mest uppenbara exemplen hittar du givetvis från 80-talet. Poison, Cinderella, Bon Jovi och så vidare. Även de stack väl så att säga ut lite från grabbnormen och även de fick med all sannolikhet utstå både spott och spe, i synnerhet innan de slog igenom. Men nog hade Yohio – till utseendet – väl passat in på glamrockscenen, både under 70- och 80-talet?

Nu är det 2013 och man undrar ju om något har hänt. Ibland undrar jag om man inte kan tala om någon slags regress. Jag tänker inte börja skriva om genus och så, jag kan för lite om sånt – men rent artistiskt inbillar jag mig att allt blivit lite mer inboxat, tråkigare och förutsägbart sedan grungen skåpade ut glamrocken för ganska exakt 23 år sedan eller så.

Inte sedan 50-talet har män varit så mycket män och kvinnor så mycket kvinnor inom musikvärlden. (OBS: min otroligt ytliga analys.) (Törs jag säga att det hip-hop-idealen knappast hjälpt till i detta avseendet?)

Jag menar. Det finns inget nytt tidiga Roxy Music, väl? Ingen ny tidiga David Bowie? Ingen ny Klaus Nomi? Inga nya New York Dolls? Inga Sparks? Och inte heller någon ny Patty Smith och framförallt – vilken jag på allvar beklagar – ingen ny ung Joni Mitchell?

Ingen sticker ut och agerar kompromisslöst UFO.

Så: välkommen Yohio!