Varning: Jävigt inlägg.

Jag har känt Sir Jörgen Åsling lite mer än halva mitt liv. Ända sedan jag som 15-åring tog mina första gitarrlektioner hos honom (jag hittade honom via annons i Sydsvenskan och dök upp i hans lägenhet med rockabillyfrilla och en gammal Landola jag förvarade i en sopsäck som skydd mot regnet). Lärare och elev-förhållandet utvecklades till en vänskap som definitivt förseglades den natt/morgon då jag på Jörgen 40-års fest välavvägt beslutade mig för att strippa på soffbordet och då Jörgen lika moget beslutade sig för att kasta ut mina kalsonger på Eslövsgatan, varpå hans syster kom till undsättning med en skylande sjal jag tror hon hade köpt på Harrods i England. Jag vet inte om hon använde den igen.

Mycket har hänt sedan dess. Jörgen har bland annat släppt två riktigt bra plattor, till stilen väldigt nära T-Bone Walker och inte minst dennes nutida musikaliska motsvarighet, Duke Robillard, som både Jörgen och jag verkligen såg upp till: till denna dag är Dukes klassiska instruktionsvideo en unik pärla och klassiker.

Det är således extra roligt att Jörgen och hans band på tisdag agerar förband åt just Duke Robillard på KB i Malmö. Jörgen har just spelat in en nya platta, The Stockholm Sessions, och med utgångspunkt från vad jag hittills hört och förstått kommer den starkt avvika från de två förra. Om ledordet då var jump, swing, Texas och lite jazz, verkar det nu handla om lika mycket bluegrass, roots och Americana. jag får ett ex på tisdag och återkommer. På plattan gästar bland annat ingen mindre än Sven Zetterberg, som man, när allt är sagt och gjort, ändå får kalla kungen av svensk blues. Det är stort!

 

Patrik Jansson

Patrik Jansson

Hej Bluesvänner! Blev nyligen tipsad om The Patrik Jansson band, som nyligen släppte sin andra platta, Here we are. Jag gillar vad jag hör. Det är funkigt, souligt, mycket tajt och knappast lättviktigt. Patriks gitarrspel påminner mig spontant om både Robert Cray och Stevie Ray Vaughan. Det är rått och bestämt men knappast för mycket. Dessutom är alla låtar egenhändigt komponerande, sånär som på den gamla BB King-dängan Never make your move to soon.

Detta imponerar extra mycket. Låtarna är välskrivna och långt ifrån ihopsatta under en eftermiddag. Den instrumentala moll-bluesen Lonis imponerar extra mycket i all sin dynamik och lyckas med konststycket att inte bli tråkig, vilket ju inte sällan är fallet med ganska många instrumentallåtar.

Wilmer X-mässiga Get Way är inte alls dum, och inte heller den till gitarrspelet Albert King-influerade Moving on där sångerskan Linda Lystam lyfter låten än mer.

Detta ger mersmak!

Joe Bonamassas nya platta heter Different shades of blue och på det stora hela låter allt som vanligt, vilket är positivt. Bonamassa är trogen bluesen, kanske mer än på länge då detta album är något mer rootsy än de senaste albumen. Om man undantar samarbetet med Beth Hart som nog pekade lite åt den riktning Bonamassa vill ta.

Jag är nöjd!

IMG_3652.JPG

Äpplet faller inte långt från trädet. Upptäckte häromdagen Shemekia Copeland på Spotify och jo, hon är dotter till Johnny Copeland som omhuldades bland annat av Stevie Ray Vaughan och med all rätt! Copeland var en underskattad Texasblues-gitarrist!

Dottern? Jodå, det finns muskler i pipan och hon sjunger både blues, soul och bluesrock med själ och hjärta.

Hon finns på Spotify.

IMG_3628.JPG

Taj Mahal i allmänhet

Publicerat: september 24, 2014 i Uncategorized
Etiketter:, , , , ,

Taj Mahal måste vara en av de måste mångfacetterade bluesartisterna. Hans musik sträcker sig från jazz till calypso till soul till countryblues. Ett av mina favoritalbum måste vara Dancin’ the blues på vilket han bland annat tolkar T-Bone Walker.

Jag har såklart påbörjat en lista.

IMG_3626.JPG

Dagens BB King-fynd

Publicerat: september 8, 2014 i Uncategorized
Etiketter:, , ,

Trodde att jag sett det mesta på Youtube med BB King. Därför var det extra kul att stöta på detta klipp: Sounding out från BBC 1972. Vintage BB King! BB King i högform bara två år efter The thrill is gone. Vi hör honom jamma med sina musiker och berätta om karriären.

 

Dags för ännu en het bluesrocktjej på bloggen. Heidi Andresen & Band levererar krusidullbefriad bluesrock med en touch av Black Sabbath-influerade gitarrer. Blev tipsad om henne för några dagar sedan per mejl!

Jag ser fram emot att höra mer er i framtiden. På Spotify hittar jag bara två låtar än så länge.