Sent på det! Grattis till Chuck Berry, 87, som emottog Polarpriset förra veckan. Detta pris som delas ut för extremt lång och trogen tjänst inom musikvärlden.

Alla inom blues och rhytm and blues har lånat och snott från Chuck Berry, som även han lånade en hel del från blueshjälten T-Bone Walker.

Som Duke Robillard uttrycker det:

”Chuck Berry just took T-Bone’s style and put it to a different beat. And a lot of the technique and the little T-Bone phrases that define his style, Chuck Berry, when he rearranged the beat, they became rock ‘n roll guitar licks. So in essence, T-Bone was not only the first electric blues guitar player, but he was the first electric rock ‘n roll guitar player, really.”

Kolla gärna in denna dokumentär på Youtube! Chuck Berry tar oss med på en historisk vandring från 50-talet till 1987, då dokumentären spelades in. En hel del riktiga pärlor! Då var Chucken 60 bast och var sugen på att trappa ner. Så blev det inte riktigt. Han tillhör den generation som kommer att spela livet ut.

Och kolla in T-Bone!

 

 

Sommaren är snart slut och årets upplaga av Sommar i P1 är även den snart till sin ända. Är inte direkt imponerad överlag, men vissa sticker givetvis ut, som till Börje Salming som bara genom att vara Börje vinner allt! Christian Falk, vars breda erfarenhet hade gått mig förbi, var även han en höjdare.

Idag lyssnade jag på Loa Falkman. Jag har alltid gillat denne herre och funnit någon slags trygghet i hans högborgerliga person ända sedan jag var liten och framförde Symfoni under rasterna.

I övrigt har jag just börjat läsa en biografi om Muddy Waters. En diger lunta kan jag meddela! Återkommer i ärendet.

 

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.

 

Blev under semestern rekommenderad av min Twitter- och bluespolare Peter att lyssna på Shoshana Bean. Hörsammade uppmaningen först idag och känner redan nu att jag kommer att spela denna tjejens två soloalbum en del framöver. Hon har en karriär på Broadway i bagaget och visst märks det att hennes röst är skolad. Men det stör inte alls, hennes röst passar perfekt i en moderniserad Motownkontext med mycket själ, hjärta och lite smärta.

Påminner hon inte lite, lite om Gabrielle?

Ok, detta är givetvis en sponsrad dokumentär av Jim Dunlop, men who cares! Den är trevlig, välgjord, fylld av bra gitarrister och den berättar historien om en av världens mest kända pedaler: Wah wah-pedalen. Till och med folk som inte spelar gitarr känner igen denna lika enkla som härliga lakritsbit, användbar i allt från porrfilmsmusik till hårdrock. Det är härligt att höra dessa pionjärer berätta om hur de upptäckte och utvecklade pedalen. Dessutom är det uppfriskande att höra att det i praktiken inte är någon som helst skillnad mellan en Cry Baby och Vox. In your face indienördar.

Intressant även att höra om hur lätta de är att tweaka och modifiera. Till exempel får vi reda på hur Michael Schenker fick till sitt aggressiva sound!

Ibland vet man att en dokumentär är bra redan innan man sett den. Som prisbelönta The Great Pretender, som handlar om Freddie Mercurys liv. Kvällen är räddad!

Den finns kvar på Svt Play till och med den 31 augusti.

Buddy Guy 78 bast

Publicerat: juli 31, 2014 i Uncategorized
Etiketter:, , ,

Igår fyllde Buddy Guy år. Hans karriär får väl sägas ha fått en nystart i början av 1990-talet, även om jag håller hans gamla inspelningar från 60- och tidigt 70-tal högst. I synnerhet de album han spelade in med Junior Wells.

Denna inspelning från 1970 är dessutom smoking hot!