Mäktigheten.

Publicerat: april 8, 2014 i Uncategorized
Etiketter:, , , ,

Det är bara att lyssna och lära av Magic Sam. Han dog endast 32 år gammal. Få bluesgitarrister har hunnit sätta ett så djupt avtryck under så kort tid.

Som en kommentar under klippet så raljant uttrycker det: ”Holdsworth was an astonishing player. He was so masterful that he eventually went in an entirely different direction and into weirdness. He never came back…”

Extremt vanvördigt! Men inte utan ett korn av sanning. Självklart är smaken som baken och jag inser att Allan Holdsworth har utvecklats enormt och åt helt andra håll sedan 1974. Dessutom har jag inte så jäkla bra koll. Dock koll nog för att bergsäkert konstatera att detta har allt. Det är rått, det är out, lagom jazzigt och stökigt och, just det, lagom vanvördigt och nonchalant. Bara att njuta!

Stevie Ray Vaughan

Stevie Ray Vaughan

Inspirerad av morgonens upplaga av Stil, som handlade om manlig fåfänga, skapar jag härmed en ny kategori här på bloggen: Stilikonen. Vi får väl se hur länge jag kan hålla liv i den kategorien, hur länge jag kan mjölka den kossan så att säga, men faktum är att det inom genren finns en del intressanta uttryck utöver själva musiken som, lite beroende på hur långsökt man är, faktiskt tåls att tänka på.

Först ut är en herre som är lika flamboyant och uttrycksfull i sin musik som han är i sitt val av kläder: Stevie Ray Vaughan. Stora cowboyhattar med indianfjädrar, fladriga silkesskjortor, iögonfallande boots, scarves (enligt elaka tungor ett val som även hade ett praktiskt användningsområde: att torka bort kokainrester från överläppen) och tajta jeans.

Urban cowboy blev under 1980-talet ett begrepp i USA, i och med filmen med samma namn från 1980 med John Travolta i huvudrollen. Detta i takt med att även countrymusiken vitaliserades och blev populär även på listorna igen. Det är väl ganska tveksamt om huruvida Stevie Ray Vaughan, som fick sitt stora genombrott cirka 1982, tog något intryck av denna trend – något säger mig att han, född och uppvuxen i Dallas, Texas, helt gick sin egen väg, genom att kombinera och modifiera cowboystilen med attribut som flörtade med USA:s ursprungsbefolkning (fjäderhatt och Poncho) och även en del med Tex Mex-stilen. Icke desto mindre var hans tajming perfekt och hans klädstil, som tio år tidigare eller efter förmodligen skulle ha blivit utskrattad, låg helt rätt i tiden.

Betyg: 3,5 av 5 urtvättade t-shirts.

Det finns en oöverblickbar uppsjö av gitarrlektioner och jag har väl egentligen bara sett en bråkdel. Men jag vill ändå nämna de jag tycker är allra bäst. Hittills.

Och innan någon börjar gnälla om känsla före teknik och så vidare: Det ena utesluter inte det andra.

Pebber Brown

Det räcker egentligen. Denna charmerande och småroliga karl (gör gärna utvikningar om hur han droppade syra under 70-talet) har hur många gratislektioner som helst på sin Youtubekanal. De är dessutom långa, otroligt grundliga och generöst förklarade. Det finns alltid ifrån teorilektioner till rena tekniklektioner. Allra roligast tycker jag videon nedan är. Hans visar totalt grundläggande saker man bör börja med – men som många missar. Gå INTE direkt på Yngwielicksen, utan börja med denna livsförändrande instruktionsvideo. Men koka kaffe först!

Paul Gilbert – intense rock

Ja, detta är ju en sån jävla klassiker så jag vet inte vad jag ska säga. De första emoll-licksen Paul Gilbert går igenom är ju riktiga pärlor och alla har varit inne på dem. Överlag är ju Gilbert en fantastisk pedagog som genom åren har utvecklats lite mer åt classic rock, och alla hans lektioner är givetvis fantastiska. Men detta är liksom moderskeppet. Bonus: snyggt mode.

John Petrucci – Rock discipline

Titeln säger allt. Rockdruiden delar i detalj med sig av sina tips för hur du utvecklar din teknik. Notera trevliga stretchövningar i början. John betonar något som ibland förbises: att seriöst spela gitarr kostar på och är att jämföra med idrott.

Michael Angelo Batio – vilken lektion som helst

Kingen. I och med att hans repertoar och image numera är mer lagd åt cirkushållet kanske han överlag inte åtnjuter den respekt han borde. Grym gitarrist och väldigt tillgänglig, i sina instruktionsvideor.

Zakk Wylde. 

Han är Zakk Wylde.

Självklart fodrar alla dessa videor att du helt försakar ditt sociala liv, skolan och arbete i jakten på musikalisk perfektion. Men det visste du nog redan.

Albumtiteln säger mycket, men inte allt: Gunget må vara ett band som kraftigt vurmar för 70-talet – jag hör både Nationalteatern och November efter en första lyssning – men nog är detta en grupp som står stadigt på egna ben i egen rätt.

EP:n ”Lever för igår” (som släpptes i januari) är ett stort, mustigt och dynamiskt album med låtar som jag inte tror skrevs i en hast. Detta är mogna och välskrivna kompositioner som befinner sig i ett behagligt gränsland mellan progg, psykedelisk rock och 70-talsaktig ZZ Top-boogie.

Bandet är tajt och samspelt och Johan Anderssons sång imponerar särskilt. Han växlar mellan obehindrat mellan det råa (titelspåret) och det känsligt souliga, som på Raketen. Han har dessutom bra krut i gitarren med jämna mellanrum och jag hade personligen inte skrivit ett enda protestbrev om han spelat ut lite mer!

Detta är bandet för dig som kan tänka dig ett lite souligare, bluesigare och mer laid back Dundertåget, om jag nu ska nämna en mer nutida referens.

Erja Lyytinen

Erja Lyytinen

Förra veckan fann jag Erja Lyytinens senaste album i postfacket. En, fram tills nu, helt okänd artist för mig.

”The Sky Is Crying”, säger givetvis allt. Detta album är en hyllning till världens viktigaste slidegitarrist Elmore James, vilket också innebär att detta skulle kunna vara en ganska pinsam och genant upplevelse. De inspelningar Elmore James gjorde är såpass ikoniserade att det är mycket svårt att ta ett nytt grepp om dem utan att det blir konstigt och allmänt ”awkward”. Det absolut säkraste är givetvis att helt skippa sliden och tolka låtarna i mer modern Texastappning. Jag tänker, för att nämna några exempel, på Stevie Ray Vaughans och Gary Moores pyrotekniska tolkningar att The Sky Is Crying.

Men faktum är att Erja Lyytinen levererar förhållandevis orginaltrogna versioner av några av Elmore James absolut mest kända verk med integritet, känsla, egen prägel och hög grad av trovärdighet. Och kompetens. Hon kan helt enkelt lira riktigt bra.

Vi får höra standards som Person To Person, The Sky Is Crying och inte minst en animalisk liveversion av James absoluta paradnummer Dust My Broom.

I ärlighetens namn blir jag emellertid mest nyfiken på henne som kompositör. Hennes eget verk, King Of The Slide Guitar, är allt annat än ett dussinverk utan en riktigt välgjord låt som andas zydeco, soul och world music (vad jag nu menar med detta!)

Mersmak! Hon finns på Spotify. Kvällen är räddad!

Paco de Lucia

Paco de Lucia

Häromdagen kollade jag statistiken på bloggen och jag blev förvånad och på gränsen till rörd över hur många som hittar hit, trots min inaktivitet. Dessutom har jag på sistone fått flera CD-skivor skickade till mig för recension. Rörande var ordet! Jag tänkte kicka igång bloggen igen genom att kort ge uttryck för mina känslor för Paco de Lucia, som så tragiskt avled i slutet av februari, 66 år gammal. Ingen som helst ålder i sammanhanget.

Läs hela inlägget här »