Javier Vargas

Javier Vargas

Javier Vargas är knappast en rookie, som jag förstår det. Icke desto mindre är det en ny bekantskap för mig. Hans senaste album, From the dark, damp ner i brevlådan för allt för lång tid sedan och jag har slarvat med att recensera den, bland annat på grund av livet och jobbet. Ni vet hur det är. Men, jag är trots det otroligt smickrad över att så många bolag/promoters/whatevers väljer att skicka skivor till mig! Att någon tar sig tid och skickar en skiva är grymt kul. Jag lovar att jag skriver om allt, även om det ibland dröjer. Ett brev betyder så mycket!

Nu till Vargas. From the dark är för mig ett klassiskt bluesrockalbum, präglat av ”know how” och genuin hantverksmässighet. Detta är professionellt producerat med en klar touch av west coast rock och soulrock. Soundet är bitvis Stevie Ray Vaughnskt kompakt, men ändå spatiöst och dynamiskt. Främst imponeras jag av Vargas slide-gitarr som ibland påminner om en samlad och strukturerad Eric Sardinas, som jag hade förmånen att se som förband till Steve Vai för några år sedan. Ett spår som står ut för mig är den något kosmiska soulbluesen Radioactivity, slowbluesen Inner sun och inte minst den akustiskt färgade slide-eskapaden Esperanto som nog både både på Ry Cooder och säg Duane Allman hade respekterat och gett the nod of approval.

Min enda invändning är att detta är kanske väl in the pocket? Kanske för välproducerat och safe? Javier Vargas är nog en riktig motherfucker live, hinner jag tänka.

Och mycket riktigt.

Sven Zetterberg och Jörgen Åsling.

Sven Zetterberg och Jörgen Åsling.

Som jag tidigare har nämnt – Jag är jävig. Icke desto mindre. Nu har jag lyssnat igenom min vän och gitarrlärares fjärde album ”The Stockholm sessions”. När jag först lärde känna och ta gitarrlektioner av Jörgen var han, som jag minns det, tämligen fokuserad på att fånga den stil och anda artister som till exempel T-Bone Walker, BB King och Peter Green gav uttryck för. Mycket tid lades ner på att, inte sällan ton för ton, planka nämnda herrars solon och riff. (Jag försökte hänga med så gott jag kunde!) Något som Jörgen bevisligen lyckades mycket väl med. Hans första album är högoktaniga jumpbluesgroggar där en och annan känslig bluesballad slängs in som välbehövligt virke. Det handlar om bra och stabila album som väl fångar den nerv han och hans band (i varierande konstellationer) alltid lyckas förmedla på scen, oavsett om giget utspelar sig i ett rent a tent på Malmöfestivalen eller i en obskyr lokal på Lorensborg. Detta är gott nog i sig.

Men The Stockholm sessions är något helt annat. Albumet är ett ”labour of love”, och resultatet av en upptäcktsresande i musiks åthävor. Ingen låt är egentligen den andra lik. Minsta gemensamma nämnare: Jörgen Åsling har skrivit alla låtar själv. I studion har han dessutom haft hjälp av ingen mindre än giganten Sven Zetterberg, en bluesidol jag och Jörgen har gemensam.

Det finns upplyftande poppiga afrobeats i ”Will there be peace tomorrow”, spaghettiwesternblues i ”Blues for Tarrantino”, Eric Bibb-ishiga melodier i ”Jesus in the cockpit” och Ry Coderiansk slide i ”Mama used to say (a love song)” och en DYI-soutern soul- countrylåt i ”Please tell me”.  Och, för den som oroar sig, visst finns det en och annan shuffle för den med bluesreaktionära tendenser också.

Att skriva alla låtar själv, i så vitt skilda stilar och med en såpass jämnhög kvalité imponerar stort på mig. Jag är minst sagt nyfiken på nästa steg.

Scrolla ner för att läsa om när Jörgen slängde ut mina kalsonger på Eslövsgatan. Det är också läsvärt.

Jack Bruce.

Jack Bruce

Jack Bruce har avlidit. Blues- och rockvärlden är nu ännu en gigant fattigare. Även om Bruces karriär var betydligt längre och mångsidigare än bara Cream-eran, är det trots allt för bildandet av världens första – och bästa  – supergrupp vi kommer att minnas honom. Kanske hamnade hann lite i skymundan bakom den hårdslående Ginger Baker och den på den tiden explosiva bluesshreddern Eric Clapton, men hans roll i bandet var givetvis totalt avgörande, musikaliskt och låtskrivarmässigt.

Varning: Jävigt inlägg.

Jag har känt Sir Jörgen Åsling lite mer än halva mitt liv. Ända sedan jag som 15-åring tog mina första gitarrlektioner hos honom (jag hittade honom via annons i Sydsvenskan och dök upp i hans lägenhet med rockabillyfrilla och en gammal Landola jag förvarade i en sopsäck som skydd mot regnet). Lärare och elev-förhållandet utvecklades till en vänskap som definitivt förseglades den natt/morgon då jag på Jörgen 40-års fest välavvägt beslutade mig för att strippa på soffbordet och då Jörgen lika moget beslutade sig för att kasta ut mina kalsonger på Eslövsgatan, varpå hans syster kom till undsättning med en skylande sjal jag tror hon hade köpt på Harrods i England. Jag vet inte om hon använde den igen.

Mycket har hänt sedan dess. Jörgen har bland annat släppt två riktigt bra plattor, till stilen väldigt nära T-Bone Walker och inte minst dennes nutida musikaliska motsvarighet, Duke Robillard, som både Jörgen och jag verkligen såg upp till: till denna dag är Dukes klassiska instruktionsvideo en unik pärla och klassiker.

Det är således extra roligt att Jörgen och hans band på tisdag agerar förband åt just Duke Robillard på KB i Malmö. Jörgen har just spelat in en nya platta, The Stockholm Sessions, och med utgångspunkt från vad jag hittills hört och förstått kommer den starkt avvika från de två förra. Om ledordet då var jump, swing, Texas och lite jazz, verkar det nu handla om lika mycket bluegrass, roots och Americana. jag får ett ex på tisdag och återkommer. På plattan gästar bland annat ingen mindre än Sven Zetterberg, som man, när allt är sagt och gjort, ändå får kalla kungen av svensk blues. Det är stort!

 

Patrik Jansson

Patrik Jansson

Hej Bluesvänner! Blev nyligen tipsad om The Patrik Jansson band, som nyligen släppte sin andra platta, Here we are. Jag gillar vad jag hör. Det är funkigt, souligt, mycket tajt och knappast lättviktigt. Patriks gitarrspel påminner mig spontant om både Robert Cray och Stevie Ray Vaughan. Det är rått och bestämt men knappast för mycket. Dessutom är alla låtar egenhändigt komponerande, sånär som på den gamla BB King-dängan Never make your move to soon.

Detta imponerar extra mycket. Låtarna är välskrivna och långt ifrån ihopsatta under en eftermiddag. Den instrumentala moll-bluesen Lonis imponerar extra mycket i all sin dynamik och lyckas med konststycket att inte bli tråkig, vilket ju inte sällan är fallet med ganska många instrumentallåtar.

Wilmer X-mässiga Get Way är inte alls dum, och inte heller den till gitarrspelet Albert King-influerade Moving on där sångerskan Linda Lystam lyfter låten än mer.

Detta ger mersmak!

Joe Bonamassas nya platta heter Different shades of blue och på det stora hela låter allt som vanligt, vilket är positivt. Bonamassa är trogen bluesen, kanske mer än på länge då detta album är något mer rootsy än de senaste albumen. Om man undantar samarbetet med Beth Hart som nog pekade lite åt den riktning Bonamassa vill ta.

Jag är nöjd!

IMG_3652.JPG

Äpplet faller inte långt från trädet. Upptäckte häromdagen Shemekia Copeland på Spotify och jo, hon är dotter till Johnny Copeland som omhuldades bland annat av Stevie Ray Vaughan och med all rätt! Copeland var en underskattad Texasblues-gitarrist!

Dottern? Jodå, det finns muskler i pipan och hon sjunger både blues, soul och bluesrock med själ och hjärta.

Hon finns på Spotify.

IMG_3628.JPG