Dagens BB King-fynd

Publicerat: september 8, 2014 i Uncategorized
Etiketter:, , ,

Trodde att jag sett det mesta på Youtube med BB King. Därför var det extra kul att stöta på detta klipp: Sounding out från BBC 1972. Vintage BB King! BB King i högform bara två år efter The thrill is gone. Vi hör honom jamma med sina musiker och berätta om karriären.

 

Dags för ännu en het bluesrocktjej på bloggen. Heidi Andresen & Band levererar krusidullbefriad bluesrock med en touch av Black Sabbath-influerade gitarrer. Blev tipsad om henne för några dagar sedan per mejl!

Jag ser fram emot att höra mer er i framtiden. På Spotify hittar jag bara två låtar än så länge.

 

Amerikaresan

Amerikaresan

En udda fågel landade i min brevlåda. Marcus Svenssons Amerikaresan släpps på måndag och är något så otippat som en bluestonsättning av utvandringen från Sverige till Amerika under 1800-talet. Random enough for you?

Det är alltid svårt att som vuxen (nåja) recensera musik som kanske, åtminstone vid en första lyssning, primärt (men OBS detta är ett album för hela familjen!) riktar sig till lite en lite yngre publik. De är ju de som bör fälla domen. Dessutom är det alltid svårt att undvika slitna jämförelser med Goda’ Goda’, som enligt alla Polarn och Pyret-föräldrar utgör själva normen för all ”fin” barnmusik. Icke desto mindre. Detta tycker jag är en charmerande och inte minst folkbildande historia som säkert både kan stimulera ett intresse för historia och inte minst det afroamerikanska musikarvet. Det svänger stundtals avsevärt och Marcus Svensson är inte direkt dogmatiskt. Det är boogie, det är blues och finns mer än en touch av Ry Cooderiansk cajun och countryblues. Han har dessutom lierat sig med ett schysst band med bland annat Åsa Gustafsson (som även är sagans berättare) och munspelsveteranen Stefan Dafgård, känd från bland annat The Instigators som jag TROR jag kan ha sett i Mönsterås för rätt länge sedan.

Det är väldigt roligt att detta album finns!

Sent på det! Grattis till Chuck Berry, 87, som emottog Polarpriset förra veckan. Detta pris som delas ut för extremt lång och trogen tjänst inom musikvärlden.

Alla inom blues och rhytm and blues har lånat och snott från Chuck Berry, som även han lånade en hel del från blueshjälten T-Bone Walker.

Som Duke Robillard uttrycker det:

”Chuck Berry just took T-Bone’s style and put it to a different beat. And a lot of the technique and the little T-Bone phrases that define his style, Chuck Berry, when he rearranged the beat, they became rock ‘n roll guitar licks. So in essence, T-Bone was not only the first electric blues guitar player, but he was the first electric rock ‘n roll guitar player, really.”

Kolla gärna in denna dokumentär på Youtube! Chuck Berry tar oss med på en historisk vandring från 50-talet till 1987, då dokumentären spelades in. En hel del riktiga pärlor! Då var Chucken 60 bast och var sugen på att trappa ner. Så blev det inte riktigt. Han tillhör den generation som kommer att spela livet ut.

Och kolla in T-Bone!

 

 

Sommaren är snart slut och årets upplaga av Sommar i P1 är även den snart till sin ända. Är inte direkt imponerad överlag, men vissa sticker givetvis ut, som till Börje Salming som bara genom att vara Börje vinner allt! Christian Falk, vars breda erfarenhet hade gått mig förbi, var även han en höjdare.

Idag lyssnade jag på Loa Falkman. Jag har alltid gillat denne herre och funnit någon slags trygghet i hans högborgerliga person ända sedan jag var liten och framförde Symfoni under rasterna.

I övrigt har jag just börjat läsa en biografi om Muddy Waters. En diger lunta kan jag meddela! Återkommer i ärendet.

 

Jag kallar mig bluesentusiast. Men det var först idag jag lärde känna Joanne Shaw Taylor från Birmingham. Detta är genant. Hon är nämligen helt underbar. Hennes gitarrspel har allt: solid och tydlig förankring i det gamla – Albert Collins, BB King, Freddie King, T-Bone Walker och Jimmie Hendrix – utan att bli efterapande eller förutsägbar. Hon spelar dynamiskt, aggressivt, har fantastiskt tajming, fantastiskt vibrato, kan shredda Paul Gilbertinskt/(ianskt?) och hon är inte rädd för att spela precis lagom in and out of the pocket. Hon har snygga gitarrer OCH hon kan sjunga på riktigt.

 

Blev under semestern rekommenderad av min Twitter- och bluespolare Peter att lyssna på Shoshana Bean. Hörsammade uppmaningen först idag och känner redan nu att jag kommer att spela denna tjejens två soloalbum en del framöver. Hon har en karriär på Broadway i bagaget och visst märks det att hennes röst är skolad. Men det stör inte alls, hennes röst passar perfekt i en moderniserad Motownkontext med mycket själ, hjärta och lite smärta.

Påminner hon inte lite, lite om Gabrielle?