Buddy Guy 78 bast

Publicerat: juli 31, 2014 i Uncategorized
Etiketter:, , ,

Igår fyllde Buddy Guy år. Hans karriär får väl sägas ha fått en nystart i början av 1990-talet, även om jag håller hans gamla inspelningar från 60- och tidigt 70-tal högst. I synnerhet de album han spelade in med Junior Wells.

Denna inspelning från 1970 är dessutom smoking hot!

Han släpper album efter album, och den 23 september är det dags för ännu ett: A different shade of blue.

Bonamassas album är imponerande jämna, välspelade och framförallt välkomponerade. Hans album består inte bara av tolvor med ändlösa flashiga solon, utan materialet är genomarbetet och varierat.

Han kommer inte att vinna puristernas hjärtan, men Joe Bonamassa väljer ändå att idogt blåsa nytt liv i bluesen.

Anders Tengner skriver trovärdigt och amtiöst om Yngwie Malmsteen.

Anders Tengner skriver trovärdigt och amtiöst om Yngwie Malmsteen.

Under sommaren har jag bland annat läst Anders Tengners mycket ambitiösa skildring av Yngwie Malmsteens liv och karriär i ”Såsom i himmelen, så ock på jorden”. Boken är lika rapp och full av häpnadsväckande episoder som man kan förvänta sig av en rockbiografi. Inte desto mindre är jag djupt imponerad över den i det närmaste akademiska research som Anders Tegner har lagt ner. Han har intervjuat i princip alla som har stått ”nära” Yngwie under hans liv och karriär, från 70-talet och framåt. Jag skriver nära inom citationstecken, för det förefaller tveksamt om någon någonsin stått nära Yngwie – hans första flickvän Tallee Savage är ett lika rörande som unikt undantag, åtminstone om man får tro Anders Tengner.

I boken passerar både vänner, kollegor och misshandlade fruar som i en svängdörr, och nästan ingen verkar ha något gott att säga honom. Än mer slående är hur få som verkligen har haft en nära relation till honom. Det verkar mest röra sig om tillfälliga musikaliska relationer där Yngwie, till råga på allt, behandlar sina anställda medmusikanter som skit. Allt blir nästan farsartat när Tengner beskriver Yngwies inköp av falska Rolexklockor och fallfärdiga Ferraribilar till överpris. Möjligen överdriver jag, men det är inte ett vackert porträtt.

Tengner gör det hela mycket svårt för sig redan i förordet. ”Eftersom jag inte är musiker själv och har ringa eller ingen kunskap om musikteori och spelteknik kommer du inte att kunna bränna av neoklassiska räkor som Yngwie efter att ha läst den här boken. Alla termer och uttryck är mig främmande och jag ser mig inte som skickad att ge en adekvat fördjupning i ämnet”.

För problemet är väl, att om man tar bort just gitarrliret från Yngwie, finns kanske inte särskilt mycket kvar? Det ligger i sakens natur att en person som från sju års ålder lägger ner precis all tid på en enda sak, inte prioriterar något annat, inte heller mänskliga relationer. Tengner tecknar upp en extremt levande och trovärdig bild av en ung man utan fadersgestalt och mindre bra hemförhållanden, som bara brinner för att spela gitarr bättre än någon i hela världen. Det är extremt imponerande läsning. Att från så unga år vara så maniskt besatt av att bli överlägsen alla andra. För att sedan, efter bara sex spelningar i Sverige inför en tämligen avvisande publik åka till USA på vinst och förlust, och lyckas – vid 19 års ålder. Historien innehåller allt: from rags to riches, svårigheter som överkoms, nya svårigheter, bakslag, revansch, isolering, frosseri. You name it.

Fem av fem skinbrallor!

 

Ska ni se bara en musikdokumentär denna sommar, hade jag valt den fantastiska Beware of Mr Baker, av Jay Bulger.

Det vore säkert frestande att göra en dokumentär som fokuserar på en galen, arg och skrev gammal gubbe som bor på undantag i Sydafrika. Men faktum är att denna dokumentär faktiskt har siktet inställt på ett syfte: att berätta historien om en av världens absolut bästa trummisar, någonsin.

Historien tar oss tillbaka till 50-talet då Ginger Baker inledde sin karriär som jazztrummis i London, hur han bildade Cream med Eric Clapton och Jack Bruce, hur han plötsligt flyttade till Afrika och byggde en studio där, hur han bad sin son att dra åt helvete. Dokumentären avslutas med misshandel medelst en käpp.

Ok. Han är kanske liten galen. Inte bara som trummis, men man kan inte få allt.

Som bäst är han när han, totalt orättvist, dissar John Bonham: ”He couldn’t swing a bag of shit”.

Det bästa är att dokumentären finns på Youtube, med bra upplösning och ljud!

Johnny Winter här avlidit, 70 år gammal.

Med dagens mått kanske inte Winters gitarrspel imponerar i teknisk bemärkelse, men under 60- och i början av 70-talet var han en av de absolut främsta, helt i klass med till exempel Eric Clapton, om inte bättre. Den kanske främsta anledningen till att Winter inte nått den kommersiella framgång som många av hans samtida konkurrenter, var helt enkelt att han var bluesen/bluesrocken trogen under hela sin karriär. Desto större anledning till poängtera att Winter länge var själva normen för modern bluesgitarr. Utan Winter, ingen Stevie Ray Vaughan, utan Winter ingen Joe Bonamassa – och såvidare.

Rent stilmässigt skulle ju Winter kunna vara en ytterst tråkig och repetitiv gitarrist. Han var tämligen trogen bluesskalan och inte minst tolvan. Icke desto mindre var han en av världens mest spännande och bästa gitarrister. Dels på grund av hans frenetiska aggressivitet, men också på grund av att vågade spela dynamiskt – han växlade mellan mjukt, hårt och snabbt. Notera också de kvicka växlingarna mellan oktaver. Att till exempel snabbt växla mellan tredje och femtonde bandet i en blues som går i G blev något av hans signum.

Rekommenderad lyssning?

Jag skulle säga att allt från 60-talet och tidigt 70-tal är väldigt bra. I den senare delen av Winters karriär tappade han dessvärre lite stuns och han förlitade sig väl mycket på pedalerna. Det blev för maffigt – för min smak.

The Woodstock experience. en absolut klassiker!

Johnny Winter and live ett jäkla drag! Odödlig cover av jumpin jack flash!

Missa för allt smör i Småland inte Winter när han spelar med Mike Bloomfield och Al Cooper.

20140717-193207-70327983.jpg

Image

De två senaste singlarna från Morrissey, albumtiteln World peace is none of your business och i synnerhet Istanbul överträffar alla mina förväntningar. Det bästa jag hört sedan Vauxhall and I. Albumet kommer i juli!

 

 

Det $tora Tågrånet

Det $tora Tågrånet

Det $tora Tågrånet från Jönköping är ett lovande kaxigt och stökigt band med en tydlig air av spritfester från 70-talets Rågsved, eller, för all del, av ångor från thinnertrasan i Göteborgs outskirts under samma epok. Och jag menar detta endast i positiv bemärkelse.

Nu är det ingalunda en helt nostalgisk affär detta. Tvärtom, alla låtar är såvitt jag vet egenskrivna och definitivt välkomponerade och genomtänkta.

Kort sammanfattning: Suggestivt, psykedeliskt och alldeles lagom flummigt!

Snart på en sommarscen nära dig, hoppas jag!