Johnny Winter här avlidit, 70 år gammal.

Med dagens mått kanske inte Winters gitarrspel imponerar i teknisk bemärkelse, men under 60- och i början av 70-talet var han en av de absolut främsta, helt i klass med till exempel Eric Clapton, om inte bättre. Den kanske främsta anledningen till att Winter inte nått den kommersiella framgång som många av hans samtida konkurrenter, var helt enkelt att han var bluesen/bluesrocken trogen under hela sin karriär. Desto större anledning till poängtera att Winter länge var själva normen för modern bluesgitarr. Utan Winter, ingen Stevie Ray Vaughan, utan Winter ingen Joe Bonamassa – och såvidare.

Rent stilmässigt skulle ju Winter kunna vara en ytterst tråkig och repetitiv gitarrist. Han var tämligen trogen bluesskalan och inte minst tolvan. Icke desto mindre var han en av världens mest spännande och bästa gitarrister. Dels på grund av hans frenetiska aggressivitet, men också på grund av att vågade spela dynamiskt – han växlade mellan mjukt, hårt och snabbt. Notera också de kvicka växlingarna mellan oktaver. Att till exempel snabbt växla mellan tredje och femtonde bandet i en blues som går i G blev något av hans signum.

Rekommenderad lyssning?

Jag skulle säga att allt från 60-talet och tidigt 70-tal är väldigt bra. I den senare delen av Winters karriär tappade han dessvärre lite stuns och han förlitade sig väl mycket på pedalerna. Det blev för maffigt – för min smak.

The Woodstock experience. en absolut klassiker!

Johnny Winter and live ett jäkla drag! Odödlig cover av jumpin jack flash!

Missa för allt smör i Småland inte Winter när han spelar med Mike Bloomfield och Al Cooper.

20140717-193207-70327983.jpg

Image

De två senaste singlarna från Morrissey, albumtiteln World peace is none of your business och i synnerhet Istanbul överträffar alla mina förväntningar. Det bästa jag hört sedan Vauxhall and I. Albumet kommer i juli!

 

 

Det $tora Tågrånet

Det $tora Tågrånet

Det $tora Tågrånet från Jönköping är ett lovande kaxigt och stökigt band med en tydlig air av spritfester från 70-talets Rågsved, eller, för all del, av ångor från thinnertrasan i Göteborgs outskirts under samma epok. Och jag menar detta endast i positiv bemärkelse.

Nu är det ingalunda en helt nostalgisk affär detta. Tvärtom, alla låtar är såvitt jag vet egenskrivna och definitivt välkomponerade och genomtänkta.

Kort sammanfattning: Suggestivt, psykedeliskt och alldeles lagom flummigt!

Snart på en sommarscen nära dig, hoppas jag!

 

Mäktigheten.

Publicerat: april 8, 2014 i Uncategorized
Etiketter:, , , ,

Det är bara att lyssna och lära av Magic Sam. Han dog endast 32 år gammal. Få bluesgitarrister har hunnit sätta ett så djupt avtryck under så kort tid.

Som en kommentar under klippet så raljant uttrycker det: ”Holdsworth was an astonishing player. He was so masterful that he eventually went in an entirely different direction and into weirdness. He never came back…”

Extremt vanvördigt! Men inte utan ett korn av sanning. Självklart är smaken som baken och jag inser att Allan Holdsworth har utvecklats enormt och åt helt andra håll sedan 1974. Dessutom har jag inte så jäkla bra koll. Dock koll nog för att bergsäkert konstatera att detta har allt. Det är rått, det är out, lagom jazzigt och stökigt och, just det, lagom vanvördigt och nonchalant. Bara att njuta!

Stevie Ray Vaughan

Stevie Ray Vaughan

Inspirerad av morgonens upplaga av Stil, som handlade om manlig fåfänga, skapar jag härmed en ny kategori här på bloggen: Stilikonen. Vi får väl se hur länge jag kan hålla liv i den kategorien, hur länge jag kan mjölka den kossan så att säga, men faktum är att det inom genren finns en del intressanta uttryck utöver själva musiken som, lite beroende på hur långsökt man är, faktiskt tåls att tänka på.

Först ut är en herre som är lika flamboyant och uttrycksfull i sin musik som han är i sitt val av kläder: Stevie Ray Vaughan. Stora cowboyhattar med indianfjädrar, fladriga silkesskjortor, iögonfallande boots, scarves (enligt elaka tungor ett val som även hade ett praktiskt användningsområde: att torka bort kokainrester från överläppen) och tajta jeans.

Urban cowboy blev under 1980-talet ett begrepp i USA, i och med filmen med samma namn från 1980 med John Travolta i huvudrollen. Detta i takt med att även countrymusiken vitaliserades och blev populär även på listorna igen. Det är väl ganska tveksamt om huruvida Stevie Ray Vaughan, som fick sitt stora genombrott cirka 1982, tog något intryck av denna trend – något säger mig att han, född och uppvuxen i Dallas, Texas, helt gick sin egen väg, genom att kombinera och modifiera cowboystilen med attribut som flörtade med USA:s ursprungsbefolkning (fjäderhatt och Poncho) och även en del med Tex Mex-stilen. Icke desto mindre var hans tajming perfekt och hans klädstil, som tio år tidigare eller efter förmodligen skulle ha blivit utskrattad, låg helt rätt i tiden.

Betyg: 3,5 av 5 urtvättade t-shirts.

Det finns en oöverblickbar uppsjö av gitarrlektioner och jag har väl egentligen bara sett en bråkdel. Men jag vill ändå nämna de jag tycker är allra bäst. Hittills.

Och innan någon börjar gnälla om känsla före teknik och så vidare: Det ena utesluter inte det andra.

Pebber Brown

Det räcker egentligen. Denna charmerande och småroliga karl (gör gärna utvikningar om hur han droppade syra under 70-talet) har hur många gratislektioner som helst på sin Youtubekanal. De är dessutom långa, otroligt grundliga och generöst förklarade. Det finns alltid ifrån teorilektioner till rena tekniklektioner. Allra roligast tycker jag videon nedan är. Hans visar totalt grundläggande saker man bör börja med – men som många missar. Gå INTE direkt på Yngwielicksen, utan börja med denna livsförändrande instruktionsvideo. Men koka kaffe först!

Paul Gilbert – intense rock

Ja, detta är ju en sån jävla klassiker så jag vet inte vad jag ska säga. De första emoll-licksen Paul Gilbert går igenom är ju riktiga pärlor och alla har varit inne på dem. Överlag är ju Gilbert en fantastisk pedagog som genom åren har utvecklats lite mer åt classic rock, och alla hans lektioner är givetvis fantastiska. Men detta är liksom moderskeppet. Bonus: snyggt mode.

John Petrucci – Rock discipline

Titeln säger allt. Rockdruiden delar i detalj med sig av sina tips för hur du utvecklar din teknik. Notera trevliga stretchövningar i början. John betonar något som ibland förbises: att seriöst spela gitarr kostar på och är att jämföra med idrott.

Michael Angelo Batio – vilken lektion som helst

Kingen. I och med att hans repertoar och image numera är mer lagd åt cirkushållet kanske han överlag inte åtnjuter den respekt han borde. Grym gitarrist och väldigt tillgänglig, i sina instruktionsvideor.

Zakk Wylde. 

Han är Zakk Wylde.

Självklart fodrar alla dessa videor att du helt försakar ditt sociala liv, skolan och arbete i jakten på musikalisk perfektion. Men det visste du nog redan.