Inte mycket blues i Svt:s Öppet Arkiv. Faktiskt ingen alls om man ska vara extremt extrem men om man släpper lite på tyglarna och vill inkludera Rune Gustafsson i bluesskaran, finns en riktig pärla.
Jazzduelen med Rune Gustafsson och Rolf Jardemark från 1994.
Igår morse lite efter klockan 9 gick jag ut för att rasta hunden och att köpa frallor.
Redan vid denna tid ringlade sig en inte oansenlig kö utanför Folk & Rock. Varför? Håkan Hellström var i stan för att signera skivor.
En del fnissar lite von oben åt den typ av beteende. Att köa från tidig morgon för att se eller träffa sin idol, men jag har gjort samma sak tre gånger. I Köpenhamn, i Göteborg och i Berlin. Det gällde såklart Morrissey.
Jag kan förstå att Håkan framkallar den typen av hysteri, hängivenhet och kärlek. Han är passionerad, till synes självutlämnande och bär hjärtat utanpå. Men ändå borgerligt trygg och snäll med sunda värderingar. Han är som vi.
Själv satt jag senare tvärsöver och drack en öl och åt en burgare på Mando, kvarterskrogen. Våren kom på allvar igår till Malmö.
Jag tänker inte ens länka till den pinsamma recensionen i Expressen där hans senaste platta sågades. Men två anledningar till att det är en illa utförd recension:
1. Skribenten drar löjets skimmer över sig själv då han inte kan dölja sin frustration och besvikelse över att Hellström vägrar växa upp och skriva texter om topplån, Webbergrillar och hur man lättast rengör ett obehandlat betonggolv från alger.
Tillåt mig tipsa om Tomas Ledins samlade katalog.
2. Han utgår endast från sina eget känsloliv och berättar överhuvudtaget inget om den musik han får betalt för att recensera. Av texten lär jag mig att skribenten måhända är två steg från parterapi, men inte mycket mer.
Min egen inställning till Håkan har alltid varit: solklart positiv men inte speciellt engagerad. Men den senaste plattan gillar jag.
I synnerhet titelspåret och Du kan gå din egen väg. En tungt soulspår med riktiga körer, en liten nick, såklart, till Fleetwood Mac, och något som kan liknas vid ett groove, något vi inte varit bortskämda med tidigare.
Bandet är bättre än någonsin och den hysteriska blåsorkestern är sedan länge borta. Nu ersatta med stråkar och en saxofon vid ett tillfälle.
Kanske har temat för Håkans texter inte direkt utvecklats, men musiken har gjort en betydligt längre resa. Till det bättre.
Hur man rengör ett obehandlat betonggolv? Ja, det är en svår fråga vi brottas med i detta hem. Medelklassens osjungna hjältar och så vidare.
Nedan: viktig bild på mig när jag satt och tittade på folk.
Cyndi Lauper. Foto: Jim Davidson
Cyndi Lauper och blues, dessa ingredienser kan väl näppeligen gifta sig, tänkte jag.
Men jodå! Hon samlar rätt folk – Charlie Musselwhite, Johnny Lang och andra – på Memphis blues och levererar faktiskt trovärdiga tolkningar av gamla standards. Kanske även på grund av att hon inte försöker vara en större sångerska än hon är. Bara detta är en bedrift.
Missa inte heller den stökiga liveversionen av klassikern Girls just wanna have fun. Denna även i orginalversionen fantastiska låt är faktiskt en soul/r n’ b-låt. Men det tänker man nog inte på på grund av produktionen som onekligen har kommit att symbolisera 80-talet.
Trevlig helg!
Nytt från Suede. Och man känner igen dem. Den klassiska line up:en från Coming Up låter lite, nästan, som om de plockar upp grejerna från där de låg cirka 1997.
Men är det så värst bra? Och varför skriver Brett Anderson vers på barnspråk? Det funkade på de tre första plattorna.
Alla riktigt bra band som håller på tillräckligt länge och som inte är skräckslagna för att släppa sargen släpper förr eller senare ett album som av historien kommer att dömas ut som antingen riktigt usel eller en så kallad sell out av de fans som fram tills denna tidpunkt dyrkat bandet.
Och inte sällan uppskattar jag dessa verk.
1. Yes – 90125
Visst älskar jag både debutalbumet, Fragile och Close to to the edge. Men denna slipade West coast soft rock-historia får ändå ses som en vital injektion i sammanhanget. You can only prog rock it so far!
2. Allt med Genesis efter Peter Gabriel. Punkt.
Helt legitimt, även i de mest inbitna kretsar, att må dåligt av. Konstigt nog. Vissa av låtarna är sjukt klassiska. Som our frank och Mute Witness. Fast vissa av låtarna är obegripligt dåliga. Som Found, found, found. Albumet känns på något sett mer rätt i tiden nu än 1991. Nyligen remastrad.
Fast låtarna är bäst live.
4. Gary Moores alla bluesplattor. Att gilla Gary Moore kommer nog aldrig vara creddigt i hippa kretsar, men i synnerhet hans blueskatalog tävlas det om att håna. Vilket är rent trams. Han vitaliserade bluesen.
Skoja. Detta album är verkligen inte bra. Man längtar efter Sammy Hagar, vilket nog borde säga en del!
Why should the devil have all the good music?
Detta är ett stabilt rhythm and blues album! Jag förstår inte alla som hånar. Kanske för att jag inte är ett stort Dylan-fan och därmed kan lyssna med oskuldsfulla öron. Jag vet inte.
Det råder någon slags allmän konsensus om att Gräsänkling blues med Povel Ramel är den första svenska blueslåten.
Låt gå för detta. Men jag vill ändå slå ett slag för Carli Tornehave. Denna dansk-svenska gigant som förvisso har ställt upp i Melodifestivalen flera gånger men som ändå är sorgligt förbisedd.
Lyssna på Hård stad. Slick blues!
All heder åt Ison & Fille som gjort en värdig cover.
Originalet heter Rough Road och skrevs såvitt jag vet av Lee Hazlewood. Hittar dock inte den på Spotify. Har han ens spelat in den?
Kan väl behövas så här mitt i veckan.
